Skrota kärnvapen

Skrota kärnvapen

Kritiskt granska, allas skyldighet

På onsdagen i main committee III (som handlar om fredligt användande av kärnenergi) påpekade den chilenska presidenten att diplomater måste se verkligheten som den är och kan inte hävda tolkningar av icke-spridningsavtalet till de själva tror den är sann för att det passar deras agenda bäst. Han talade främst om fredligt användande av kärnenergi men denna analys kan appliceras på hela den nukleära debatten, framför allt när det kommer till kopplingen mellan nedrustning och icke-spridning. Gällande de beslut som togs under översynskonferenserna 1995 och 2000 är detta särskilt viktigt eftersom inte många av de åtaganden man beslutade om har genomförts utan nya tolkningar av besluten hävdas ideligen. Det är allas skyldighet, såväl diplomaters som journalister och civila samhällets att ifrågasätta och utreda det som påstås vara verkligheten. Det är vår skyldighet att kräva transparens, rättframhet och att kritiskt granska det som sägs och görs.
Några delegationer har gjort just detta, de har krävt en förändring, har ställt frågor och ifrågasatt den retorik som förs i debatterna. Irland och Österrike fortsatte med dessa positiva inslag i main committee III genom att ifrågasätta hur klimatsmart, ofarligt och långsiktigt kärnkraft är. Tjernobylolyckan påverkade miljontals människor och kostade enorma summor att åtgärda. Österrike påpekade dessutom att kärnenergi har aldrig rekommenderatssom en lösning på klimathotet och ifrågasatte hur det kommer sig att det anses vara en lösning under denna konferens? De yrkade alla stater att istället ha en energiförsörjning baserad på ett mer effektivt energibruk och att IAEA med flera kan bistå i att ta beslut om hur energiförsörjningen bäst bör vara planerad. Det är en mycket känslig fråga under konferensen eftersom många länder, med rätta, känner ett hot mot rätten till bruk av kärnenergi för fredliga ändamål. Den inbyggda orättvisan i icke-spridningsavtalet ligger till grund för denna oro.
Main committee I och II visade tydliga linjer mellan de som har kärnvapen och/eller ”fredlig” kärnteknologi och de som vill ha garantier för att inte bli attackerade av det första och vill ha det andra. I båda fallen behöver vi åtaganden och implementering av skyldigheter som präglas av transparens och ärlighet för att bygga en värld som är säkrare och bygger på förtroende och rättvisa.
Under torsdagen fortsätter förhandlingarna i main committee II och III. Solen skiner i New York förhoppningsvis sprider solens strålar lite hopp och energi till alla delegater som sitter långa långa dagar i förhandlingar, officiella som inofficiella.
Josefin Lind, SLMK
Read More

Andra veckans sista dag är här…

Idag slutar den andra veckan av översynskonferensen. Efter långa, intensiva, frustrerande och inspirerande dagar är det ganska skönt för många av oss på plats i New York att få en välbehövlig paus.

Det verkar som att de tre main committees för arbetet framåt. Inom området nedrustning har de 13 stegen från 2000 diskuterats flitigt, och det har också talats om behovet av en nedrustningsplan för kommande arbete. Icke-spridningsdiskussionen har framförallt fokuserat på hur resolutionen om Mellanöstern från 1995 ska kunna implementeras. I den tredje kommittén fortsätter diskussionerna om fredlig användning av kärnkraft.

Även om kommittéerna snart kommer cirkulera utkast på texter innebär inte detta att vi kan bedöma konferensens utfall än. Flera frågor kommer att fortsätta skapa diskussioner och oenighet. Många stater uttrycker fortfarande frustration över att de fem kärnvapenstaterna inte lyckas leverera nedrustning. Samtidigt som vi ser positiva steg, om än små, är den samlade kapaciteten i de stora kärnvapenstaternas arsenaler enorm. För att konferensen ska komma att betraktas som en framgång måste resultatet vara balanserat, och nedrustning och icke-spridning måste prioriteras lika hårt.

Många representanter från civila samhällets organisationer är fortfarande här, även om flera bara deltog den första veckan. IKFF fortsätter att uppdatera delegater, beslutsfattare och civila samhället och vad som händer genom vårt internationella nedrustningsprojekt Reaching Critical Will. Beatrice Fihn som jobbar på vårt internationella sekretariat i Genève och Ray Acheson som leder nedrustningsarbetet i New York sitter med på alla öppna möten och sammanställer information om vad som händer. De gör ett fantastiskt jobb. Alla rapporter sammanställs i News in Review, en daglig nyhetsrapport som delas ut direkt till delegater och aktivister varje morgon.

I dagens nummer av News in Review skriver jag om hur genusberoende uppfattningar om styrka fortsätter att utgöra ett hinder för nedrustning. Trots att ett flertal internationell dokument och resolutioner ålägger världens stater att öka andelen kvinnor på beslutsfattande positioner i allt internationellt arbete är kvinnor fortfarande underrepresenterade i såväl nationella som internationella fora. Maskuliniserade föreställningar om militärmakt och styrka hindrar inte bara kvinnor från att delta, utan präglar diskussioner och upprätthåller ideal som är oförenliga med nedrustning. Läs mer här!

Emma Rosengren, IKFF

Read More

Arbetet sätter igång på allvar

Till ljudet av tutande bilar varvat med sirener och alla andra ljud som hör en storstad till har jag nu vaknat upp i New York den sista morgonen den här gången. Den tredje veckan är här och nu sätter förhandlingarna igång på riktigt och det mesta av arbetet kommer att ske bakom låsta dörrar. Nu är det upp till staternas representanter att leverera konkreta åtaganden för att nå en kärnvapenfri värld, och civila samhället får vänta utanför de flesta av mötena. Därför känns det inte helt hopplöst att åka hem, även om jag gärna hade varit kvar de sista två veckorna också.

I fredags presenterades de arbetstexter som de tre kommittéerna har skrivit, och konferensens riktiga arbete är nu igång. Texterna kommer under de kommande två veckorna att stötas och blötas, för att förhoppningsvis den 28 maj ha det konsensusstöd som krävs. De tre arbetspappren syftar tillsammans till att hantera och stärka de tre ben som NPT står på; nedrustning, icke-spridning och fredligt användande av kärnkraft. En mer utförlig analys av dem följer inom kort.

Det är dock inte bara i FN:s högkvarter i New York som kärnvapenrelaterade aktiviteter pågår. I fredags skickade Obamaadministrationen nya START till senaten för ratificering. Med dokumentet skickades också en rapport som handlar om hur landet ska garantera kärnvapnens framtid efter ratificeringen, hur USA ska kunna upprätthålla ett säkert och pålitligt kärnvapenlager och hur kärnvapen ska moderniseras. Rapporten garanterar investeringar av 80 miljarder dollar för moderniseringsändamål, vilket kan ses som ett sätt att motivera senaten att ratificera nya START. Frågan är om ratificeringen är värd 80 miljarder dollar?

Frågan om NPT:s framtid avgörs alltså inte bara under denna översynskonferens. Avtalets framtid är också beroende av de policys som presenteras världen över, inte minst av de befintliga kärnvapenstaterna. Det är orimligt att investera i moderniseringar om det är nedrustning man vill se. Det är oförenligt att arbeta för en kärnvapenfri värld och för att upprätthålla kärnvapenavskräckning som säkerhetspolitisk strategi.

Emma Rosengren, IKFF

Read More

Iran rättar in sig i ledet, eller?

Svenska medier har under det senaste dygnet med rätta rapporterat en hel del om Brasiliens och Turkiets insats för att förmå Iran att göra en liten eftergift i landets konflikt med omvärlden.

Svenska Dagbladet har en god sammanfattning av dealen.

Jag tycker att det finns anledning att se positivt på uppgörelsen. Samtidigt ska man komma ihåg både att detta inte innebär att konflikten är löst för evigt och att Irans agerande hittills inte har varit konstruktivt. Det erbjudande landets ledning nu förefaller acceptera är i stort sett samma rimliga erbjudande som säkerhetsrådet kommit med tidigare och som då förkastats.

Men kanske var det kanske just en ny, brasiliansk-turkisk, mellanhand som behövdes för att Ahmadinejad denna gång skulle acceptera uppgörelsen utan att själv tappa ansiktet?

Jens Petersson, Svenska FN-förbundet

Read More

Samvaro kräver regler

När jag var ung sågs kärnvapen som det största hotet mot mänskligheten. Idag oroas unga mer av klimatet. Båda två har gemensamt att de är av människan påverkbara företeelser som kan avsluta människans besök på jorden.

1945 släppte USA två atombomber över Japan. När året var slut hade 230 000 människor dödats. Många fler var skadade för livet. 1970 trädde avtalet om icke-spridning av kärnvapen ikraft. Idag vet vi att avtalet har misslyckats. De som då hade kärnvapen har skaffat sig fler och länder som inga hade har det idag.

För mig stavas misslyckandet brist på fungerande regler. Regler behövdes i barnkammaren där jag växte upp som yngre i syskonskaran. Regler behövs för ett umgänge där det inte är den starkes rätt som ska råda. Det kommer alltid att finnas konflikter. Men om människan har institutioner och regelverk som ger påföljder mot de som bryter mot dem, kan vi ändå samexistera någorlunda civiliserat. I svenska domstolar hade vi i fjol 175.000 konflikter som fick en lösning. Länder emellan är det dock sämre med regelverken. Israel, Pakistan, Indien och Nordkorea har inte skrivit under icke-spridningsavtalet för kärnvapen. FN kan därför inte kontrollera dem. Och några sanktioner mot de ursprungliga kärnvapenländerna som skaffat fler har inte skett.

Det är av yttersta vikt att förbjuda kärnvapen. Just som kemiska och biologiska vapen har förbjudits. Vägen mot ett förbud kan tyckas lång men det finns delmål på vägen:

– Alla länder bör skriva under på att inte vara det första som använder kärnvapen.

– Alla kärnvapenstater förbinder sig att inte använda kärnvapen mot en icke-kärnvapenstat.

– Alla kärnvapenstater förbinder sig att inte utveckla nya kärnvapen.

I FN i New York pågår just nu NPT-konferensen där världens ledare diskuterar hur kärnvapen på sikt ska förbjudas. Jag deltog själv på mötet häromveckan. Världens folk har en tydlig vilja att så ska ske. Men i allt för många länder har folket ingen talan.

Världssamfundet uträttar mycket idag men bristen på bindande regelverk gör fortfarande världen till en osäker plats att leva på. FN kan nämligen, precis som EU, inte få större makt än vad vi är beredda att lämna ifrån oss.

Jens Orback
Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center

Read More

Oenighet om nedrustningsåtaganden

I New York diskuteras just nu de olika kommitteernas arbetspapper. Stora meningsskiljaktigheter har redan uppstått, framförallt om det som civila samhällets organisationer har drivit sedan länge – en tidsplan med tydliga deadlines för nedrustning.

Nedrustning regleras under artikel VI i NPT. Denna artikel är idag inte särskilt tydlig, och framförallt finns det ingen tidsram eller några hållpunkter mot vilka det går att mäta om åtaganden har uppfyllts. Till skillnad från NPT:s andra ben – icke-spridning och fredligt användande av kärnkraft – är nedrustningsdelen mycket mindre specifik och nedrustning är något som förväntas ske ”in good faith”.

Det första arbetetpappret som presenterades av ordföranden för main committee 1 i fredags betonade vikten av en tidsplan för nedrustning. Det gick till och med så långt att det krävde att särskilda konferenser och andra formella processer skall bidra till just nedrustning. Just nu håller dock flera av de viktiga beståndsdelarna i detta papper på att trasas sönder.

I diskussioner om just en tidsplan gick Frankrike så långt att de påstod att deadlines för nedrustning endast skulle vara något artificiellt, att de enbart skulle upprättas utan att någonsin följas. USA och Ryssland argumenterade på ett liknande sätt. Bland icke-kärnvapenstaterna är det dock många som förespråkar tydliga deadlines för nedrustning. Till dem hör bland annat Indonesien, Mexiko, Brasilien, Filippinerna, Kanada och Nya Zeeland.

Efter diskussionen om en tidsplan för nedrustning presenterades ett mycket försvagat arbetspapper som till stor del var en kompromiss mellan de olika ståndpunkter som lyftes fram i debatten. I det nya pappret är flera av de konkreta punkter som syftade till kontrollerad och tidsbegrändas nedrustning ändrade, och luddiga formuleringar med frivilliga åtaganden står nu i fokus.

Artikel VI är den artikel i NPT som fortfarande inte har blivit uppfylld. För att översynskonferensen ska leda framåt måste kärnvapenstaterna inse sitt eget ansvar och inte bara betona vikten av icke-spridning.

Read More

På nedrustningsfronten intet nytt

Igår skrev jag om nedrustningsdiskussionerna inom den första kommittén, och om de försvagningar inom nedrustningsområdet som har presenterats i det andra arbetspappret. Försvagningarna är ett resultat av att kärnvapenstater och de stater som står under kärnvapenparaplyer argumenterar för att tiden ännu inte är mogen för varken deadlines eller ett juridiskt ramverk som garanterar kärnvapennedrustning.

Nu har även den andra kommitténs arbetspapper diskuterats och det är tydligt att positionerna inte är lika låsta när det kommer till icke-spridning. Även om det andra utkastet gällande icke-spridning skiljer sig något från det första går det inte lika långt ifrån ursprungspappret som inom området nedrustning. Båda utkasten om icke-spridning utesluter dock frågan om Mellanöstern.

Diskussionerna fortsätter även i den tredje kommittén. Fokus tenderar här att hamna på detaljer och specifika formuleringar, men konsensus verkar inte vara långt borta.

Det är uppenbart att det är lättare för staterna att nå konsensus när det gäller icke-spridning och fredlig användning av kärnkraft än om just nedrustning. Om inte det tredje arbetspappret om nedrustning blir starkare än det som nu diskuteras kommer vi inte att röra oss framåt i arbetet för en kärnvapenfri värld. Snarare skulle vi röra oss bort från de 13 punkter som staterna enades om 2000, genom ännu svagare formuleringar och åtaganden.

De 24 punkter som i nuläget förhandlas rymmer ännu fler kryphål och svagheter än de 13 punkterna. Inte heller erbjuder de möjlighet för verifikation, vilket är nödvändigt för att vi nästa gång NPT ses över ska kunna veta om vi har kommit någonstans. För att konferensen skall komma att betraktas som konstruktiv måste civila samhällets organisationer och stater nu arbeta tillsammans för att skapa den politiska vilja som krävs för att lämna avskräckningspolitik till historieskrivningen. Vi måste komma längre än vi gjorde år 2000. Som det ser ut nu kommer vi inte att göra det.

Emma Rosengren

Read More

Ban vädjar till NPT-delegaterna

Vid en pressbriefing igår framförde FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon via medierna en vädjan till delegaterna vid NPT-konferensen.

– Vi har nått en avgörande fas i förhandlingarna. Tiden är nu mogen för att nå en överenskommelse, konstaterade Ban.

– Jag uppmanar delegationerna att vara pragmatiska och lägga retoriken åt sidan och att se bortom sina egna snäva nationella intressen, fortsatte Ban. Ban noterade vidare att insatsen är för hög för att vi ska ha råd med ännu ett misslyckande, såsom skedde vid förra NPT-konferensen 2005 och avslutade sin vädjan med att säga:
– Världen ser på. Folk vill ha en säkrare värld, en värld fri från kärnvapen, en värld i vilken de slipper frukta spridning av kärnvapen eller nukleär terrorism.

Ban pekar (diplomatiskt nog) inte ut någon särskild stat som varandes icke-konstruktiv vid konferensen, men han noterar att det funnits konstruktiva förslag inom alla tre NPT-benen (nedrustning, icke-spridning av kärnvapen och fredlig användning av kärnkraft). Han noterar vidare att det, som förväntat, har funnits olika viljor. Inom nedrustningsområdet har ett förslag till sluttext mejslats fram inom Main Committee I. Denna text kan sägas ha varit ett försök till en kompromiss mellan nedrustningsvännerna och kärnvapenstaterna och på flera punkter fick kärnvapenstaterna sin vilja igenom. Detta till trots rapporterar nu NGO:er på plats att kärnvapenstaterna inte är nöjda ens med detta urvattnade dokument. De vill spä på med några bassänger till, allt för att de inte ska bli uppbundna vid annat än att fortsätta att tala vackert om en kärnvapenfri värld.

Jens Petersson, Svenska FN-förbundet

Read More

A little less conversation a little more action – Tack!

Sedan det nya START-avtalet mellan USA och Ryssland blev officiellt har NGO:s uttryckt oro för en farlig trend här i USA. Många amerikaner verkar tro att USA jobbar för en aktiv kärnvapennedrustning och att President Obama har tagit hand om frågan nu. Få är medvetna om att USA nyligen klargjort att de ska investera 80 miljarder dollar inom det närmaste decenniet i moderniseringen och upprätthållandet av kärnvapen. Detta rimmar inte så bra med USA:s retorik som får allmänheten att tro att landet aktivt jobbar för att eliminera kärnvapen.

Att framställa Nordkorea och Iran som ”farliga” stater, vilket ger en uppfattningen om att vissa länder är bättre lämpade att ha kärnvapen än andra, är också något vi har sett mycket av i både retorik och media. Inte minst i nyproducerade dokumentärfilmer som Countdown to Zero och Nuclear Tipping Point där spridning av kärnvapen och terrorism framstår som det största hotet. Dessa filmer har även okritiskt uppmuntrats av andra västerländska länder. I andra delar av världen ser dock hotet annorlunda ut. Att USA till exempel inte utesluter att använda kärnvapen mot Iran eller Nordkorea är inget jag hört andra länder kommentera under konferensen, förutom Iran såklart. Att hota att använda kärnvapen är också ett sätt att använda dom.

Om nu kärnvapenländerna verkligen vill avskaffa sina kärnvapen undrar man varför dom är så rädda för en kärnvapenkonvention. På kontoret har vi roat oss med att lägga märke till ett mönster; ju lyxigare informationsmaterial länderna har om kärnvapennedrustning, desto fler kärnvapen har dom oftast. Det är viktigt att se igenom retoriken (i vissa fall överraskande likt propaganda) och det är civila samhällets uppgift att hjälpa allmänheten att göra det. Nu är det sista veckan av konferensen och det vi önskar att se nu är mer rock n’roll i förhandlingsrummen. Vi uppmanar till ”a little less conversation a little more action”.

Emma Bjertén, IKFF i New York

Read More

Under NPT:s sista vecka är det upp till bevis som gäller. Under förra veckan har arbetspapper från de tre Main Committees (MC) och deras arbetsgrupper sammanställts och reviderats i flera omgångar. Dess innehåll har sammanfattats i tidigare blogginlägg. Natten till idag presenterades ett första utkast till konferensens slutdokument, en sammanställning av resultaten från de tre kommittéerna. Ingen av dessa dokument har nått consensus i sina respektive kommittéer, så det kommer att bli intressant att se vilka kort konferensens president, Libran Cabactulan (Filippinerna), har i bakfickan för att samla delegationerna i ett gemensamt slutdokument. Under hela gårdagen pågick diskussioner kring innehållet i kommittéernas arbetspapper.

I Main Comittee 1 som arbetar med nedrustning är det tydligt att delegationerna är uppdelade i två block – de som vill se nedrustning och de som absolut inte vill. En efter en tog kärnvapenstaterna Frankrike, USA, Storbritannien och Ryssland till orda för att urvattna den redan försvagade huvudrapporten och den 24 punkters handlingsplan. Staterna är till och med rädda för något som kan tolkas som en antydan till tidsbundenhet. Ja till nedrustning – så länge det är ett evighetsprojekt! Storbritanniens som hittills har hållit låg profil, tycks ha fått order från hemmaplan och svansar nu bakom USA och Frankrike i målet för en värld där säkerhetsrådets medlemmar får äga kärnvapen – men ingen annan. Den femte medlemmen av P5, Kina, stöttade å andra sidan icke-kärnvapenstaterna i en juridisk bindande försäkring om ”no-first-use” av kärnvapen samt stod positiva till förhandlingar om en konvention som totalförbjuder kärnvapen. Det tycks inte hjälpa att en majoritet av världens länder, som individuellt, via Non-Alignment Movement (NAM) eller New Agenda Coalition (NAC), riktar stark kritik mot P5:s åtaganden eller brist på åtaganden. Avsaknaden av politisk vilja från kärnvapenstaterna smular ner en konkret handlingsplan till tom retorik. Återigen är EU en besvikelse i dessa sammanhang, vars uttalande är en balansgång mellan kärnvapenstater och icke-kärnvapenstaters viljor. Det är rent ut sagt oförskämt att två länder får demonstrera sin makt över resterande 25 länder. Det är dags för icke-kärnvapenstater i EU att stå på sina egna ben i kärnvapenfrågan!

Read More